Förvaltningen av den dolda kunskapen lika viktig som BNP

Jag kan fiska strömming men jag kan inte lära dig hur man gör. Inte för att jag inte vill utan för att jag inte kan. Kunskapen bor djupt inom mig, där det inte finns ord, bara inlagrad erfarenhet utan ord, som är en del av mig. En del av min dolda kunskap, tysta kunskap.

Jag har spanat in vindarna i flera dagar. Avvaktat. Plötsligt vet jag, inom mig att det är dags. Jag plockar fram familjens gamla pilk, en korg, en kniv och en liten tång. Sätter mig i båten och kör ut till ett av de ställen pappa, ibland mamma och jag brukade åka till när jag var barn. Men inte morfar. För enligt morfar, som på många andra sätt var en klok man, skulle kvinnor inte vara i båten.

När jag kommer fram tittar jag längs med kustremsan, ser krusningarna på ytan, avståndet till stranden, vindens rörelser, men, egentligen vet jag inte vad det är jag tittar efter. Vad det är mina sinnen försöker att göra sig en bild av. När jag minst anar det vet jag exakt var jag skall stanna upp och släppa ned mitt drag lagom långt ned. Vad lagom långt ned är vet jag inte. Inte medvetet. Det är bara min kropp som vet, eller det hjärnforskarna idag tror är myelin som bildas runt nervcellernas axoner som skapats av mina tidigare, återkommande upplevelser, som vet. Inom en minut har jag napp, fortsätter att slänga i mitt drag och nöjer mig när jag fiskat ca 2 kg fisk. På 20 minuter är det hela över. Påväg därifrån ser jag flera som fiskar utan att få napp.

Vi pratade aldrig om fisket när vi satt där i båten. Jag brukade inte ens fiska så mycket. Jag tröttnade ganska fort och satt istället och iakttog och målade ibland. Ändå har kunskapen planterat sig så starkt i mig.

En uppgift tröttnade jag aldrig på. Det var att innan vi rensade fisken, lägga den i korgen och skaka den försiktigt i vattenytan. Fjällen släpper och far iväg i silvriga kaskader i vattnet. Farmor Gerda hade lärt mig hur jag skulle göra för att inte tappa fisken och ändå så enkelt bli av med fjällen. Jag kan fortfarande se hennes händer fram för mig när hon visade mig. Ett av många sätt hon lever vidare genom mig trots att hon varit död i så många år.

Den kunskapen inom mig har ord. Jag kan beskriv för dig exakt hur du skall göra, till skillnad från min kunskap om själva fisket som jag bara kan beskriva i grova drag.

Strömmingarna är väldigt små i år, magra och lite lealösa i hullet, där de ligger i min hand.

Reflektioner som utan problem går en annan hand förbi men som just min hand ger ifrån sig som en konsekvens av de kroppsliga minnen jag bär med mig av alla små fiskar från samma plats som legat där förut och som bara blir tillgänglig för mig nu då en ny liten fisk ligger i min hand.

Dold kunskap så starkt förknippad med en situation och en plats att den vid samma tid varje år skapar en längtan inom mig, ut dit, till platserna som gav mig den. De enda platser där den har ett direkt värde, är en del av mig, mitt väsen, även om den också har ett indirekt värde här, framför skärmen när jag sitter och skriver, som en del av min historia.

Vi är evigt sammanbundna platserna och jag. Gör det mig till nationalist? Nej. Men det gör mig till den jag är på samma sätt som den vars längtan består i platsen där apelsinblommorna blommar, eller mamma Mairis längtan efter doften av den estniska landsbygdens böljande vetefält från hennes barndoms somrar som avslöjade hur skörden skulle bli just där, då.

Den dolda kunskapen är skör oavsett inom vilket kunskapsområde den finns. I slutna rum utan impulser utifrån som inspirerar till en ständigt fördjupad blick riskera den stagnation. Sätts den helt på undantag leder det inte bara till att den går förlorad utan osvikligen också till spänningar som kommer att söka manifestation. 

Populistiska krafter går just nu hårt åt både politiker och expertsamhället, som tillsynes tagna på sängen avfärdar kritiken som ett uttryck för just bara populism. Om vi istället väljer att se den vid varje tid individburna, dolda kunskapen som en av varje samhälles bärande element och samtidigt tittar närmare på hur det är kunskap som av olika anledningar successivt marginaliserats på en rad områden den senaste 20 års perioden framstår klagomålen och frustrationen som mer förväntade och möjliga att förutse.

Att den dolda kunskapen i så hög grad är ordlös och kroppsburen borgar också för att frustrationen inte kommer att riktas eller formuleras i konstruktiva initiativ till utveckling och förändring utan helt enkelt projiceras på en helt annan yta när den marginaliseras eller ställs inför hot.  Att den ytan allt för ofta blir kvinnor eller invandrare vet vi redan historiskt.  I samma stund det sker uppstår en dödsdans som leder fel. 

Jag hissar sällan flaggan på båten numera sedan den blev annekterad av Sverigedemokraterna. Gör jag fel? Skulle jag istället hissa den ännu högre? Låta den fortsätta representera platserna inom mig och min vilja att som vi alltid gjorde på landet hissa våra besökares flaggor för att visa att dina platser och din historia, all den dolda kunskap som finns inom dig, är en del av dig är välkommen, väcker min nyfikenhet?

SD:s härjningar med den sk. svenskheten och nationalismen som begrepp leder till att vi inte längre vågar vara nyfikna på varandra. Vi ska inte längre fråga varandra var vi kommer ifrån, vilka platser vi bär inom oss och vad de lärde oss eller hur vi upplever livet nu. Men att marginalisera den inre, dolda kunskapen leder ofelbart till våld eftersom det enda som då återstår för att bygga identitet och samvaro är polarisering. Vi blir osynliga för varandra i alla andra dimensioner än de som handlar om de absolut uppenbara – kön, hudfärg, bostadsort etc. samtidigt som det blir nästan omöjligt att identifiera och definiera konkreta problem i tid, och rätt, för att de skall kunna åtgärdas på ett konstruktivt sätt oavsett område.

Det är en livsfarlig väg att gå som inte sätter kunskap i centrum.

Den situation vi har idag med en samhällsdebatt helt dominerad av frågor om invandringen på bekostnad av andra frågor är i grunden ett undlåtenhetsproblem. Ett sunt samhälle väger in värdet av den dolda kunskapen i sin ”ekologi” och säkerställer att det finns plattformar för den som bjuder in istället för att stänga ute. Här har expertsamhället ett stort ansvar både när det gäller att utvärdera hur den dolda kunskapen på olika områden ges utrymme i den egna verksamheten och att säkerställa att det finns fungerande plattformar för det. 

Att hålla reda på hur förvaltningen av den dolda kunskapen mår och hur den utvecklas borde vara lika viktigt att följa upp som BNP för att säkerställa stabilitet.

Och fisket då? Fisket är inget undantag. Vi har idag fler experter än professionella fiskare med generationer av kunskap inom sig kvar. Men den historien, den tar vi en annan dag. 

Morfar? Han var från Skåne, om det vara någon som undrade. Men också det är en historia för en annan dag. 

AnnaReet Gillblad