Glastaket – en snubbeltråd omöjlig för kvinnor att undvika

– När du säger ditt namn känner jag inte igen dig. Men när du svänger på dom där benen. Då känner jag igen dig.

Jag har sträckt fram handen och presenterat mig för en svensk dotterbolagschef jag träffat några veckor tidigare i samband med presentationen av en analys jag som konsult tagit fram på uppdrag av koncernledningen.Väl där blir jag ombedd att gå och hämta kaffe och springa iväg och kopiera några papper av chefer som trots att mitt namn står på analysen inte kopplar att det är jag som har gjort den, inte ens efter presentationen.

Istället för att ta min hand tar han ett steg tillbaka, synar mig upp och ner, och uttalar orden som skall få min assistent som är med att gråta resten av eftermiddagen. Själv bedömer jag chefens bristande sociala förmåga som en risk i det koncerngemensamma projekt vi skall arbeta med och att vi kommer att behöva lägga ned mer tid och kraft för att kompetens och kunskap skall hamna i fokus för arbetet istället för kön, skitsnack och skitstövelfasoner och höjer priset med 25%.

SORGEN

Efter att ha arbetet några månader tillsammans gör samma chef det enda rätta när det uppdagas att två anställda tankar ned porr på företags serverar. Han slänger ut dom med omedelbar verkan. När de fackliga organisationerna ifrågasätter om han får gör så säger han helt sonika att han fullständigt skiter i det. Han vill inte ha beteendet i sin organisation. Och själv ser jag honom inte heller upprepa sitt tidigare beteende vare sig mot mig eller andra. Någonstans under vår resas gång har poletten ramlat ned, i alla fall hos honom.

Jag åker inte heller på några repressalier när jag på vetenskaplig grund och utifrån mina kunskaper om bolaget starkt avråder från införandet av bonussystemen Sharetracker och Wealthbuilder. De system som senare resulterar i en av svenskt näringslivs värsta skandaler – Skandiaaffären. Men när jag plötsligt också konstaterar att kostnaderna för teknikutvecklingen på en rad områden hamnar på fel bolag och meddelar att det inte känns ok. för mig så är det en av företagets externa revisorer, en kvinna som offentligt låter sig klappas i stjärten av en av dåtidens mest beryktade manliga konsulter, som meddelar mig ”att jag borde tänka mer på att tjäna pengar än att ha rätt.” Sekretessavtalen för mig och mina konsulter är på 8 sidor så det enda jag kan göra är att ta min konsulter och gå, vilket jag gör. Några månader senare briserar Skandia affären.

Skandalen ebbar ut och jag blir trots mina tidigare ställningstaganden eller kanske tack vare dem åter igen inbjuden att göra roliga, kreativa uppdrag. Den här gången bl.a att ta fram en ny prismodell för aktiehandel för privatpersoner. Lyckan när jag och den kvinnliga chefen, långt innan begreppet datamining myntats, får igenom att verkligen arbeta tvärvetenskapligt och basera analyserna på faktiska beteenden genom datakörningar m.m istället för tramsiga kundenkäter, entusiasmen hos medarbetarna när de ser hur spännande det är som bara dämpas av det faktum att det naturligtvis också dyker upp information i körningarna som visar att de nyckeltal som används för att följa upp både det ena och det andra beskriver en starkt modifierad verklighet som om den beskrevs i verkliga tal skulle se väldigt annorlunda ut. Information som i en värld där konkurrens, lite förenklat, byggde på klassiska affärsparametrar så som utbud och pris t.ex. skulle innebära en stor affärspotential men som i ett affärsliv allt mer styrt av standardiserade rapporteringskrav påeldade av felaktigt konstruerade bonussystem skapar drivkrafter som motverkar genuint affärskunnande och innovation både i näringslivet och i samhället i stort och som för kvinnor utgör den absoluta snubbeltråden eftersom det starkt begränsar de roller en kvinna tillåts att ha – oavsett formel position.

Eller som Annika Falkengren, som tidigare i år avgick som VD för SEB, svarade på frågan om hur det är att vara kvinna på en topposition i en intervju i SVT -Man lär sig snabbt att bara göra exakt det som förväntas av en och ingenting annat. Ett så sorgligt uttalande som borde ha väckt både ramaskri och debatt men som passerade helt obemärkt förbi.

Prismodellen vi tog fram lanserades. Att den gav önskad effekt och vände kapitalströmmen i bolaget meddelades mig i ett mail från en entusiastisk medarbetarna med orden -Det funkade! Pengarna rasar in! Hur visste du att det skulle göra det? Kunderna var glada. Jag har på omvägar hört att koncernledningen också var glad, men inte ett ord från den dåvarande VD:n. Efter att ha visat underlagen med datakörningarna, blev min situation ohållbar. Hade den varit det om jag hade varit man? Det är tveksamt.

– Problemet med kvinnor är att dom gör sig omöjliga, säger VD:n på en av våra mer världskända stiftelser helt oförblommerat när vi står och pratar på ett vimmel för några månader sedan. Att som kvinna betraktas som omöjlig har blivit ett vedertaget uttryck bland män på maktpositioner. I klarspråk betyder det att en kvinna i egenskap av sin kompetens innebär ett hot, inte bara i relation till enskilda män, utan till en maktstruktur som upprätthålls i huvudsak av män och deras inbördes relationer. En maktstruktur som inte alltid gynnar vare sig de enskilda verksamheterna, affärerna eller förmågan att lösa allvarliga problem som är av gemensamt intresse för oss alla.

Uttrycket är inte bara sexistiskt och gravt kränkande. Det är också fullständigt omöjligt att som kvinna bemöta, att skydda sig ifrån eller undvika utan att betala ett pris för det i form av tystnad, medlöperi, att göra avkall på det egna intellektet eller att helt enkelt kliva av och inte delta alls.

Det är också ett av de mest tydliga exemplen jag upplevt på hur djupt liggande känslor kläs om i ord som osar av rationallitet och intellektuell vederhäftighet för att göras rumsrena.

Meningsskiljaktigheter i sakfrågor ska uppstå i fungerande, kunskapsintensiva kulturer och är en del av alla problemlösande, innovativa processer.  Om kulturen är sund skapas processer för att göra konsekvensanalyser av olika förslag och väga för och nackdelar med olika alternativa, strategiska vägar oavsett vem som levererat dem. Är den inte det, vilket den allt för ofta inte är, skapas mer eller mindre rationliserade anledningar till varför just kvinnorna inte kan tillåtas att delta. En av sveriges mest framgångsrika kvinnliga kapitlförvaltare fick gå från en av vår största banker eftersom hon gick för långsamt från lunchmatsalen, bara som ett av många exempel.

Kvinnor anklagas ofta för att vara för känslodrivna och därför både olämpliga och omöjliga. Min erfarenhet av maktmiljöer är att det ofta är tvärt om vilket framgår av fantasirikedomen i de manliga rationaliseringarna när en kvinna skall bort.

GLASTAKET – EN SNUBBELTRÅD

Det som kallats glastaket har jag valt att kalla snubbeltråd därför att mekanismerna är så tydliga trots att de inte kan synliggöras genom forskning eftersom det förutsätter närvaro i de processer där de uppstår. Mekanismer som gör det mer eller mindre omöjligt för kvinnor att tilldelas de högre positioner som endast kan vara tillgängliga för personer som under längre tid aktivt fått vara en synlig del i arbetet med att lösa komplicerade problemställningar i direkt anslutning till kärnverksamheten och intäkterna. Problemställningar som inte är kopplade till HR, administration eller marknadsföring. Och i det arbetet släpps kvinnor inte gärna in. Och det i sin tur handlar helt enkelt om den manliga potensen. Okej då. Läs kuken. 

När en man tänker smartare än en annan man uppstår antingen beundran och underordning eller konkurrens och tävlan. När en kvinna löser ett problem smartare krävs en påtaglig grad av inre mognad och trygghet hos mannen för att han dels själv skall klara av att se fördelarna och glädjas med henne men också för att han skall klara av att hantera de spänningar som uppstår i flocken när lösningen eller ett annorlunda angreppssätt kommer från en kvinna.

En man med makt eller inflytande kan både beundra och attraheras av en kvinna som är framgångsrik eller helt enkelt smart inom andra områden än honom själv men är hon lika smart eller smartare än honom inom kärnområdena kommer han inte bara uppleva henne som ett hot utan också som avtändande. Inte minst om hon dessutom inte är sexuellt tillgänglig eller önskvärd för honom. Hon får blixtsnabbt en stämpel som omöjlig trots att det är situationen och hur den hanteras som är omöjlig, inte hon. Han löser spänningarna genom skitsnack, uteslutande, trakasserier med sexuella anspelningar och genom att göra ned hennes kompetens. Att det handlar om makt och att mekanismerna inte alltid är medvetna för honom själv är uppenbart. Två av de mest sexuellt trakasserande männen jag träffat på under mer än 20år som konsult är homosexuella.

När en man gör bort sig eller avslöjas med fusk inför en annan man garvas det, retas lite och sedan börjar en form av trading som handlar om vad man ger varandra i utbyte i form av positioner, pengar och uppdrag för att maska om det inträffade. När en kvinna bevittnar samma sak i samma situation likställs hon omgående, på känslomässig nivå, med morsan i tonåren och ska helt enkelt bara ut ur situationen. Felsteg, grus i maskineriet och att saker går åt pipsvängen är en del av alla innovativa- och problemlösande processer. När killarna inte klarar av att reglera skammen över de situationer som ofelbart, och helt naturligt uppstår kanaliseras den omgående mot de kvinnor som finns i närheten. I sällsynta fall tillåts kvinnorna stanna kvar, och då oftast i någon form av roll som handlar om att diskret, bakom kulisserna, städa upp efter eländet.

Snart är det jul och då vet jag att jag igen kommer att få julkort med personliga hälsningar och TACK FÖR ALLTID från personer jag hjälpt under diskretion i allvarliga och riktigt kniviga situationer men som inte hälsar när vi springer på varandra på stan om andra är närvarande.

Känslan av dubbelbestraffning har för mig som konsult ofta varit påtaglig. Vetskapen om att om jag på sakliga grunder påtalar en risk, presenterar en väl grundad invändning eller har en lösning på något eller helt enkelt organiserar upp något, som del i belöningen kommer att marginaliseras. En marginalisering som inte bara drabbar konsulter utan också kvinnor med fast anställning i bolagen. Kvinnor jag allt för ofta sett trakasseras sönder och samman, ofta med stöd av fackliga företrädare som i stället för att stödja sina medlemmar deltar i trakasserierna.

SEXUELLA TRAKASSERIER SOM NORM

Precis som alla andra har också jag sedan tidigt varit med om en uppsjö sexuella trakasserier. Konfirmationsprästen som älskade sommarlägren på Öland eftersom tjejerna då ofta brände brösten i solen vilket han tyckte gav honom berättigandet att smörja dem. Näringslivstoppar som stoppade sedlar mellan mina fortfarande nästan obefintliga bröst när jag jobbade extra på teatern i 1700-talsdräkt. Läraren på det tekniska gymnasiet med kemiinriktning jag först gick på som varje gång han ställde en fråga betonade att han utgick ifrån att vi tre tjejer i klassen inte skulle kunna svara. De anonyma samtalen, dygnet runt,  från uppenbart runkande män som drabbade både mig och min mamma och som visade sig komma från männen i elevrådet jag satt med i och som gjorde att situationen tillslut blev så ohållbar att jag gick tillbaka till Adolf-Fredriks Musikklasser.

Filmbolagsdirektören som sökte upp mig i mitt hem och både ville ha sexuella tjänster men också fotografier jag tagit som han inte ville betala för och som hotade mig när han inte fick något av det. Den incident som fick mig att börja på universitetet eftersom jag insåg att det inte skulle räcka att kunna fotografera, och fortfarande är orsaken till att jag inte vill bo med insyn eller i markplan.

Optionsmäklarna som skrek djävla fitta och bitch när dom inte fick backa på dåliga affärer de gjort under dagen när jag jobbade på Stockholms Optionsmarknad, det som senare blev Nasdaq. Positioner som var juridiskt bindande och fanns inspelade på telefon.

Mina partners i konsultföretaget jag var med och byggde upp som gick emot mitt veto och tog in en partner jag varnat för innebar en risk för sexuella övergrepp. Ett beslut som bidrog till att jag sålde mina andelar och gick vidare bara för att kort därefter bli uppringd och meddelad att partnern i samband med en fest tvingat sig på en av våra sekreterare och sparkats ut.

Bilhandlaren som oavbrutet, av misstag, tafsar, visar mig var ratten sitter och säger – O det är förstås farsan som betalar? när jag köper min första bil. Främmande män från när och fjärran som i tid och otid tar upp sina kameror och börjar filma närgånget utan att fråga – på stranden, på jobbet, på cykeln, på båten. De aldrig sinande kommentarerna och inte minst allt det indirekta trams som aldrig bara drabbar en enskild.

Den manliga bekante som tvingas ut ur en styrelse eftersom han inte vill följa med på porrklubb i samband med en resa. Kvinnliga entreprenörsväninnor som släppt in riskkapital i sina bolag och kallas djävla fitta när dom inte också vill släppa in manliga representanter från bolagen i sina sängkamrar. Finansmännen jag möter i samband med uppdrag, stolta fäder till döttrar och storägare i butikskedjor som säljer stringtrosor storlek 4år, därför att det går.

Mamma som hölls vaken av manliga kollegor som bankade på hennes hotelldörr hela nätterna när de var på turné. Mormor som hotades av uppsägning om inte hotellchefen fick tafsa lite när hon som var konsertpianist kom hit som flykting och först städade på hotell.

Gasellgalan där moderatorn frågar publiken – Var är kvinnorna? när vi som sitter där i alla fall är runt 50 st och tillsammans har ca 1000 personer anställda och betydligt fler indirekt genom avtal. Mäns ständiga ljugande om vem dom fått sätta på som bara drabbar kvinnan som får ta kosekvenserna av ryktesspridningen trots att hon kanske inte ens längre orkar ligga med någon.

En riktigt smart syster som tillslut lägger ned sin verksamhet eftersom män på både departement, intresseorganisationer och våra största gårdar kopierar hennes material utan att betala och klistrar in sina egna logotyper trots att IP adresserna avslöjar exakt vilka dom är och var materialet kommer ifrån. Ett beteende som med största sannolikhet inte hade förekommit i samma utsträckning om hon varit man.

Det skavande tjatet om karriärkvinnor när det i grunden handlar om att ta ansvar för försörjning och fullt naturliga önskemål om att vara en del av samhället, att tillåtas vara med och bidra. Kompisarna som förväntas acceptera lägre löner än sina manliga kollegor därför att han ju köpt ett så mycket dyrare hus han måste betala lånen på.

En av våra mer kända skådespelare som över en lunch förklarar att han brutit relationen med en lika känd konstnärinna, en underbar person, för att han inte kan med att hon har så små bröst.

Svenska män som på allvar tror att matriarkatet håller på att ta över. Killkompisar från andra länder som utsätts för sextrakasserier av både män och kvinnor.

Tjatet om att undervisa just bara ensamkommande flyktingpojkar om vad som gäller i Sverige när det uppenbart finns hur många Bengt, Anders, Per m.fl. här som beter sig som svin och verkligen skulle behöva utbildas.

Sorgen att se duktiga kvinnor förvandlas till en tam variant av Betty Boop med huvudet på sned så fort en man kommer in i rummet.

En bror som ser hur hans systrar får kämpa när män i olika roller betet sig som skitstövlar. En karismatisk pappa som utan att själv vara alldeles oskyldig betalar med en hel del ensamhet eftersom han inte vill delta i det han kallar ”knullsnackandet” tillsammans med andra män väl medveten om att hans döttrar också kommer att utsättas.

Spiken i kistan då trakasserierna också når in i den mest privata sfären och livet inte längre innehåller en enda frizon. Försäkringsläkare som psykologiserar konsekvenserna av en ryggskada efter en trafikolycka i åratal trots att de själva daterar sina egenproducerade läkarintyg till innan olyckan med allt vad det innebär. Den älskade mannen som i sin egen trasighet pendlar mellan stödjande kärlek och förgörande utseendefixeringar. Svågern som trots vädjanden aldrig deltar i normala samtal, kallar kvinnor för regeringen och ger bort kondomer i julklapp. Den typ av skämt vi kvinnor förväntas tåla i alla lägen och också tål mer av än vi borde eftersom vi inte saknar humor. Men som tillsammans med allt det andra sakta men säkert urholkar oss.

Den nära, manliga vännen som i samband med en förstudie i anslutning till ett av våra mest profilerade miljöforskningsinstitut deltar i ”men-to-men talks” på temat avtändande när jag hamnat i en situation där det visat sig att vare sig taket eller kompetensen är tillnärmelsevis så hög som den massiva marknadsföringen påstår och att det finns frågeställningar som behöver både besvaras och hanteras. Den situation som tillslut får mig att helt enkelt bara lägga mig ner, vända ansiktet mot väggen och inte längre delta.

Sorgen att under årens lopp se så många starka, duktiga kvinnor sakta men säkert gå under av alla grova projektioner som tillslut tar sig hela vägen in på cellnivå, begränsa både sin begåvning, sin personlighet och slockna inifrån och inse att jag hamnat där själv hur mycket ansvar jag än tagit för att inte gör det.

– Jag tycker du ser lite frigid ut? säger han till mig igen och igen, den där manliga vännen, omedveten om våldet inom sig men väl medveten om den operation jag nyligen genomgått som så definitivt satt punkt för möjligheten att bli mor. Och nej. Det är inte så att jag aldrig sa ifrån. Aldrig sagt ifrån. Kvinnor har sagt ifrån i årtionden, i århundraden.

ILSKAN

Sorgen och smärtan har fått sitt men det som verkligen väcker min ilska är att också se konsekvenserna av beslut där jag själv eller andra kvinnor i olika sammanhang varit med och innan beslut tagits, på sakliga, politiskt neutrala, tvärvetenskapliga grunder påpekat varför det ena och det andra inte kommer att resultera i önskade effekter eller t.o.m motsatta effekter. PPM systemet, den ensidiga satsningen på etanol, införandet av handel med utsläppsrätter och kraven på miljörapportering bara för att nämna några av de systempåverkande beslut som har haft stor bärighet på de så viktiga klimat- och miljöfrågorna och starkt bidragit till att miljöansvaret flyttades till marknadsavdelningarna på bekostnad av det innovationsarbete vi i Sverige länge var bäst i klassen på.

Ropen på moralpanik, föregångaren till ordet faktaresistens, inte minst från manliga journalister, när jag och andra föreslagit att det kanske är dags att ta en öppen diskussion om de vetenskapligt belagda skadliga effekterna på hjärnans belöningssystem av nätporr och fegheten hos RFSU att inte gå ut med information och statistik när en alldeles för stor andel av de unga kvinnorna som började komma till deras mottagningar hade skador i underlivet orsakade av killar som inspirerats av vad de sett.

Maktlösheten att se horder av unga fastna i mer eller mindre allvarliga spelberoenden men faktiskt hela generationers motivationssystem kidnappas av kortsiktiga kick-beroenden på bekostnad av det långsiktiga lärandet och nötande som ger njutning och skapar en inre motor av motivation som bär genom motgångar under ett helt liv och ibland resulterar i revolutionerande lösningar på både tekniska, medicinska och sociala problem. Att inte heller det handlar om moral utan om hur hjärnan och våra kognitiva system fungerar. Svenska Spel är ett av de bolag jag tidigt, som beteendevetare, tackade nej till att arbeta med när jag blev tillfrågad.

Det faktum att TV:rutor, data- och mobilskärmar idag fylls av innehåll producerat av mediabolag som om det skulle sändas av en religiös organisation eller ett politiskt parti skulle väcka ramaskri men vars massiva inflytande över den allmänna opinionen gravt underskattas med hänvisning till att avsändaren inte är tydlig trots att flera HBO- och Netflix serier når fler tittare i världen än vad som ryms i hela Europa. Serier som i många fall normaliserar både kvinnoförakt, gränslös sexism och att nå framgångar genom våld, extrem hänsynslöshet och fusk. Trots tjatet om att mäta impact när det gäller t.ex. varumärken verkar impact och inflytande som begrepp inte betraktas som giltigt bland våra beslutsfattare när det gäller innehåll i mediaproduktioner och hur de påverkar uppfattningen om vår omvärld. Hur ovetenskapligt och faktaresistent är inte det? Dagen då Trump vann valet i USA ville jag bara gråta men det som skrämde mig mest var den förvåning bland både beslutsfattare och experter det väckte.

Banaliseringen av begreppet fritt val som aldrig är så fritt som det låter oavsett vad det handlar om men som i vissa fall tydligt visar i vilken riktning utvecklingen är påväg. T.ex. vurmandet för sjuttiotalets frihetsideal som handlade mest om killarnas rätt till sex utan ansvar hur mycket tjejerna än kämpade för medmänskliga rättigheter och de omfattande trakasserier de tjejer som inte sa ja utsattes för. Unga tjejer som sätter på sig 50-tals klänningar och bakar cup-cakes i långa banor omedvetna om trenden som skapades för att locka världens alla kvinnor tillbaka till spisen för att återigen ge plats åt de hemvändande soldaterna trots att de kompetent klarat av att ta hand om både fabriker, jordbruk och allt möjligt annat under krigsåren. Det vedervärdiga i att se trenderna återuppstå i modern tid i anslutning till svårigheten för unga att etablera sig som vuxna i tider då det faktiskt är livsviktigt för kvinnor att kunna försörja sig. Siliconpumpade läppar och bröstoperationer som direkt svar på porrtittande killars förstörda både sexualitet och verklighetsuppfattning, hur frivilligt beslutet att lägga sig under kniven i en helt oreglerad skönhetsindustri än känns i stunden när det fattas.

Den aldrig sinande strömmen av rapporter framtagna av manliga forskare, experter och debattörer som glömt att ta med kvinnor i statistiken hur tjusig och professionell den bollformade statistiken än ser ut.

Så många kvinnor som får betala genom att förlora sin egen sexualitet för att männen skall få utrymme för sin vare sig det handlar om män med makt eller den underordnade mannen som förgäves försöker tillskansa sig i alla fall en känsla av utrymme genom sexualiseringar. Än så länge har jag inte träffat någon kvinna, mig själv inberäknad, som går igång på dick-picks eller det eviga knullsnackandet. Tvärt om. Är det det som är meningen? Att beröva oss vår egen sexualitet? Är det det som är den ultimata makten?

Det totala uppgivenheten över att förutsättningarna för att på ett vetenskapligt sätt både göra de tvärvetenskapliga analyser som behövs för att i tid visa hur drivkrafter uppstår samt förväntade konsekvenser av olika typer av beslut fortfarande idag är att finansiera arbetet själv och att ha kraften att genomföra dem utan betalning eftersom institutionsindelningarna inom akademierna och systemen för att finansiera forskning aktivt motverkar den typ av kunskapande vi egentligen skulle behöva mest idag för att fatta proaktiva beslut istället för att ständigt reagera i efterhand och försöka rädda situationer som redan gått över styr. Eftersom den typen av analyser ofta har både bärighet och påverkan på en rad områden är det också mer eller mindre omöjligt att identifiera en tydlig ägare eller beställare till materialen med beredvillighet att stå för finansieringen. Till det skall läggas kravet på att också exponera både dig själv och slutsatserna som hur korrekta de än är kommer att väcka ett maktspelet som inte står i proportion till det faktiskt sagda. Det i sin tur förutsätter en absolut kärnfysik och en fysisk ork, många kvinnor, mig själv inberäknad, helt enkelt inte har. Kvinnlig intelligens satt på undantag med något så enkelt som fysisk dominans.

För kvinnor innebär fuck-off money möjligheten att slippa utsätta sig. För en man med inflytande innebär samma sak de pengar som kan spenderas spontant på vad som helst, en dyr klocka eller ny bil, utan att det egentligen märks i den egna plånboken. En maktförskjutning i sig.

Att kvinnor marginaliseras och sexualiseras får konsekvenser för oss alla för vi får alla leva med konsekvenserna av beslut som fattas på felaktiga grunder eller när stora risker nonchaleras. Män kan av olika skäl ofta tänka stort men det är inte samma sak som att också tänka klokt och att ta ansvar för mer än det egna kontot.

Unga och speciellt unga kvinnor har aldrig mått så dåligt som nu. Det om något är #metoo-kampanjen ett kvitto på. Men män som agerar gränslöst mår inte heller bra. Folkhälsoinstitutets undersökningar kommer att visa att det översexualiserade samhället är påväg mot en backlash som stavas ensamhet, depression och minskad sexualitet i nästan alla grupper. Tillslut skall skammen som läggs ut på kvinnor tillbaka där den hör hemma och det skapar ångest. Om ångesten inte hanteras leder det till mer våld och förakt. Vi förlorar varandra och all den underbara magi som kan uppstå mellan två.

Utmaningarna är enorma. Kanske större än många beslutsfattare, och inte minst många män, förstår inte minst om också ett globalt perspektiv vägs in som omfattar stora överskott av män i många delar av världen och ett sviktande förtroende för demokrati som styrsystem.

Genetiskt är vi anpassade till att slå våra kloka huvuden och kroppar ihop för att samarbeta med varandra för att lösa gemensamma problem. Varje beslut som motverkar detta leder till förlust.

Hur rationella de massiva kraven på ökad dokumentering, rapportering, KPI:er och sk. mätningar än kan verka så skapar förfarandet i alldeles för många fall kulturer med oönskade drivkrafter i form av mer eller mindre medvetet fusk både inom forskning, näringsliv och politik, att kraft och resurser läggs på annat än att både identifiera, definiera och lösa problem och att vuxna människor springer omkring på sina arbetsplatser och agerar som barn – dvs. hamnar i regression. Den enkla anledningen, att de mest basala kriterierna för att managementsystem verkligen skall fungera och driva på både innovation och ökad effektivitet inte är uppfyllda. Kriterier som handlar om reella möjligheter att verkligen kunna påverka resursfördelning, val av lösningar och åtgärder och att vara del i att förverkliga visioner som skapar tydliga ramar för de prioriteringar som alltid behöver göras. Metodproblemen är också så allvarliga att mycket av det som kallas mätningar inte handlar om att mäta fiskar med linjal utan snarare kan likställas med traditionella fiskehistorier där både storleken på fisken och hur den fångades alltid är relativ. Att ägna sitt professionella liv åt det väcker omedveten skam.  I dessa kulturer drar kvinnor allt för ofta sista strået.

Varje generation måste erövra, återerövra och definiera sina egna gränser på en rad områden. Den situation vi befinner oss i i världen nu är ett gigantiskt successionsproblem där vi bara kan konstatera att överlämnandet från en generation till en annan verkligen går så där.

Ska vi vända den utvecklingen kommer vi behöva förändra vår syn både på vad kunskap är och hur den skapas. Och inte minst hur och på vilka grunder vi fattar beslut som berör oss alla. Risken för att #metoo kampanjen stannar vid sedvanlig pajkastning och att möjligheten igen går förlorad att ta tag i en av de frågeställningar som tillsammans med miljöfrågan kommer att vara avgörande för kommande generationer är överhängande. Den om jämlikheten mellan könen.

Förhoppningsvis kan vi hitta tillbaka till varandra och till en sexualitet som hittar sin kraft i frivillighet och en ömsesidig uppskattning som går djupare än det ögat för tillfället ser och bygger på samarbete i sina mest genuina former. Former där alla får plats.

GLÄDJEN

– Är det så här illa det är? frågar en vän mig när vi möts upp med våra båtar. Jag har gjort ett undantag och ligger på en allmän brygga. Till sin egen förvåning är det honom de som undrar vänder sig till med frågor om vems min båt är och vilken modell det är trots att jag står uppe på däck. Själv hör han hur jag, som så många gånger tidigare, får svara på frågor om jag har en man där nere i ruffen någonstans. Han som förvånat också får bevittna hur en 12-årig kille börjar undervisa mig om hur jag skall fiska när vi efter middagen gått ut på klipporna med kastspön fastän vi står bredvid varandra.

Ett aldrig så litet, litet ögonblick av bekräftelse, att vara sedd, inte behöva tvivla på om det är jag som överdrivit, är helt fel ute eller inte. Ett vittne som i sin aningslöshet bidrar till att ge syre till det lilla ljuset inom mig som efter att jag aktivt börjat återta makten över min frizon och utöka den börjat lysa igen, om än svagt.

En frizon som under långa perioder av mitt liv skapats med hjälp och nödvändighet av hemligt telefonnummer och adress, bolaget på postbox, bostad högt upp i skyn, sluta använda LinkedIn och att inte vara med på bild så ofta. En frizon som jag när ljuset slocknade inom mig utökade genom att helt enkelt dra ner rullgardinen totalt och införa 0 tolerans mot skitsnacket och allt det andra och helt enkelt inte utsätta mig vare sig privat eller i jobbet. Låta båten bära mig ut till en natur där jag har mina rötter. En natur som inte har några åsikter om mitt utseende, mitt kön, mitt intellekt, min ålder eller min sexualitet. Båten jag gjort till min absoluta frizon som ger mig möjlighet att inte träffa någon jag inte själv valt att träffa och ändå vara buren av vindar, hav och klippor, så länge jag håller mig borta från allmänna bryggor. En resa som inte på något sätt varit gratis vare sig i form av avslutade relationer eller förlorade arbetsinkomster. En resa som bara varit möjlig därför att jag hade lite fuck-off pengar men som tillslut blev nödvändig för mig. Och nej. Jag är inte ett offer och mer än väl medveten om att jag inte är ensam om mina upplevelser. Ska det behöva vara så?

Ljuset inom mig pulserar igen och vägen dit har gått genom att ta fasta på känslan av de perioder i mitt liv då bara min kompetens och det jag gjort i projekt tillsammans med andra varit i fokus och att sakta men säkert börja återskapa den friheten och glädjen genom att varsamt välja både sammanhang och kontakter. Den obeskrivbara glädjen att varje dag gå upp och lära mig något nytt och känslan av nåd och tacksamhet för mötet med människor, också män, som peppar, frikostigt och prestiglöst delar kunskap och vi tillsammans kan gå upp i virvlande atomer av glädje och hänförelse över allt möjligt, utan att ständigt blanda in kön och sexualitet. En flödande dans som skapar den rymd att leva och verka i som borde vara varje människas arvsrätt men som ännu inte är det eftersom vi fortsätter att subventionera och legitimera maktstrukturer som drabbar både kvinnor och män.

Att förändra det har vi alla ett ansvar för i det lilla och det stora.

SLUTORD

Om du inte redan gjort det kan du börja med att sluta köpa Aftonbladet eller Expressen.

Sluta belöna män som beter sig illa eller trakasserar andra. Säg ifrån, titta strängt, lyft ut. Punkt!

Ställ krav på att vara en aktiv del av hur din arbetsplats styrs. Ett enkelt sätt är att ställa krav på att de rapporteringssystem som används verkligen leder till ökade kunskaper och ett effektivare resursutnyttjande och inte tvärt om och att ni som deltar har reella möjligheter till påverkan.

Att vara ett vittne kan för den som drabbas bokstavligen vara skillnaden mellan att leva eller att gå under. Sluta fega ut. Ibland kan det räcka med ett – Jag såg vad som hände.

Nätet svämmar över av råd om hur du som kvinna skall vara och vad du skall göra för att kunna göra karriär. Råd som om t.ex. näringslivet drevs på rationella grunder skulle vara giltiga men som eftersom det inte gör det mest är floskler. Mitt enda råd är att du skall värna den frizon som gör att du kan använda din tid till att utveckla dina färdigheter på olika områden, färdigheter du brinner för, istället för att använda din tid och kraft åt att försöka balansera runt i det spindelnät av irrationella känslor manliga maktstrukturer bygger på. Om tiden på din arbetsplats mest ägnas åt maktspel eller ständiga räddningsaktioner p.g.a konsekvenser av dåliga beslutsprocesser – dra. Tiden du använder åt att städa up efter andra äter upp den livstid du skall använda för att utveckla dina kompetenser.

Håll dig borta från män och kvinnor som har svårt att få ur sig ett Tack! De bedömer ofta värdet av sina egna insatser för högt och tror på största allvar att deras framgång bara beror på deras egna agerande. Acceptera bara ett Förlåt! om den som säger det både känslomässigt och intellektuellt förstår konsekvensen av sina handlingar. Slentrianmässigt utdelade Tack! och Förlåt! bidrar till att upprätthålla Status Quo och hindrar utvecklingen av sundare miljöer.

Oavsett hur du klär dig kommer du att kommenteras. Att spruta silicon i läpparna och operera brösten signalerar att du tappat din egen integritet och respekt och faller dig i fatet om du vill arbeta i kunskapsintensiva branscher men i övrigt är drivkrafterna för att genom bedömningar av vad du har på dig som ett sätt att öppna upp för maktutövning så stora att du vad du än gör i klädväg inte kommer att kunna skydda dig. Se till att du känner dig bekväm, lägg kraften på dina färdigheter och hitta din tribe istället.

Värna din rörelseglädje vare sig du är man eller kvinna! Att inte längre med trygghet och glädje vifta på armarna utanför kroppen är ett så otroligt enkelt men tydligt tecken på att du också begränsar dig av rädsla på andra sätt.

Många av de män som verkligen lyfter kvinnor får aldrig vare sig ett tack eller en bekräftelse på att det faktiskt lönar sig bättre för killar att göra rätt än allt det där andra. Det gör det också otroligt svårt för killar och män med utpräglade skitstövelsfasoner att ändra sitt beteende och börja göra mer rätt än fel. 

Säg TACK till en man som genom sitt agerande stärkt dig genom att publicera ett #Youmakemestrong på hans tidslinje på Facebook. 

Börjar vi där kan vi samla styrka för att ta tag i de stora frågorna om makt och påverkan som berör oss alla och kanske på allvar börja prata om vad som stjälper och vad som hjälper.

Jag börjar nu!

AnnaReet Gillblad