Utan empati, ingen kunskapsutveckling

Det senaste året har empati som begrepp starkt ifrågasatts.

I en ledare i SvD den 19 mars argumenterar Ivar Arpi för att empati är överskattat som källa till kunskap, t.o.m kan vara skadlig och hindrar oss från att fatta väl avvägda beslut. Det olyckliga är att han fullständigt blandar ihop begreppen sympati, empati och medkänsla i en salig röra som olikfärgade konfetti. Lätt hänt men så olyckligt just nu i en tid då vi behöver både beslutsfattare och analytiker med djup förståelse för hur tanke och känsla hänger ihop när kunskap skall fördjupas och kloka beslut fattas.
Sitt resonemang bygger Arpi på sin frus och sina egna starka reaktioner på ett Facebookinlägg där föräldrarna till en liten flicka med en hjärntumör vädjar om ekonomiskt stöd för att få råd att genomföra en operation.  Paret Arpi, starkt berörda av deras historia, betalar in en summa pengar för ändamålet. Ett agerande Arpi förklarar med att de båda överväldigats av empati.

Men det är inte empati de upplever. Det är sympati. Skillnaderna är avgörande om vi vill förstå hur vi fattar beslut och på vilka grunder.

Empati innebär mycket riktigt, en förmåga att sätta sig in i en annan människas perspektiv, att förstå den värld andra upplever också ur ett känslomässigt perspektiv. Men empati, till skillnad från sympati, kan vi ha även med personer vi absolut inte delar livsåskådning eller livssituation med. Ja t.o.m med människor som gör fullständigt avskyvärda saker, som att utöva våld mot andra.  Vi kan känna den andres känsla utan att själva ha känslan. Se världen genom ögon som inte är våra egna. Och inte minst se på oss själva genom den andres ögon.

Forskningen gör skillnad mellan kognitiv empati och affektiv empati där den förra står för den mentala tankeprocessen att förstå hur en annan person upplever en situation ur ett perspektiv vi kanske inte ens delar, det som också kallas för Theory of Mind, och den affektiva empatin som står för förmågan att också känna hur den andra känner, medkänslan, att känna med.

I motsats till empati innebär sympati alltid en form av ganska omedelbart känslomässigt rus som uppstår därför att något du redan engageras av aktiveras. Känslorna är dina, inte den andras. Din kompis berättar vilken idiot en politiker du inte heller delar åsikter med varit eller att hen blivit dumpad. Ni delar skadeglädje över något ni betraktar som någons tillkortakommande. Din reaktion är omedelbar. – Men så förfärligt. Hur kunde hen ….. Hjärnans respons på sympati har stora likheter med responsen på droger.  Att sympatisera med andra skapar starka sociala band men det bygger inte kunskap.  Sympati innebär snarare att vår förmåga till empati, d. v. s att förstå en situation på olika plan utan att göra kraftfulla bedömningar av vad vi ser, hör etc. kraftigt minskar och blir nästan omöjlig.

När vi spontant vill skänka pengar till barnets operation är det vår sympati som är igång – inte vår empati. När sympatin är igång gör vi vad vi kan för att bli av med det kraftiga känsloruset beroende på situation – t.ex. betalar in pengar, slår ner någon på stan, super, skriver ett till arrogant inlägg någonstans, ringer en kompis och ältar etc. Om de sympatiserande känslorna är positiva vill vi kanske skåla eller fira på något annat sätt. Empatin kännetecknas snarare av en väv av olika känslor som driver oss att lära oss mer, fördjupa vår förståelse, innan vi går vidare och fattar beslut om att göra något eller inte och i så fall vad.

En lite grov förenkling – empati driver fram viljan att ställa frågor. Sympati kräver en immediate call for action utifrån starka affekter.

Den förmåga att mentalisera, att klara av att föreställa oss hur någon annan tänker, känner och upplever något oavsett hur vi själva tänker, känner och upplever det är en förutsättning för den kognitiva empatin som inte är nödvändig för att kunna känna sympati. Den gamla klyschan som ändå är så sann – att med öppna sinnen gå i någon annans mockasiner gäller. Empatin låter oss låna vårt hjärta, kropp och knopp till upplevelser som är någon annans för att vi skall klara av att förstå mellanrummet mellan oss bättre och den kedja av skeenden och företeelser som tagit oss dit där vi står precis just nu. Är det bekvämt? Inte särskilt. Det kräver ju viss ansträngning. Det är inte speciellt skönt att göra många sit-ups heller men på något konstigt sätt verkar den ansträngningen ofta mer accepterad.

I vad bottnar då den kritik och de brösttoner mot empati som Arpi m.fl ger uttryck för? Att empati är en medfödd förmåga och att den påverkas av hur omgivningen agerar, inte minst i unga år, är alla överens om. Likaså att ett visst mått av empati är nödvändigt för att ett samhälle skall hålla ihop. Det är i princip bara när det gäller huruvida vi som vuxna kan påverka den empatiska förmågan med hjälp av träning forskningen går i sär och det i sin tur beror mer på valet av vetenskaplig metod och enskilda studier än på det faktiska kunskapsläget.

De kritiska rösterna bygger sitt resonemang på studier genomförda i fängelsemiljö med tungt belastade kriminella med en överrepresentation av svåra personlighetsstörningar, neuropsykiatriska diagnosvariationer och substansmissbruk som studieobjekt. Faktorer med olika grad av negativ påverkan på den grundläggande förmågan att mentalisera, att uppleva de affektiva aspekterna av empati och inte minst att hantera de impulser som uppstår på ett adekvat sätt utan att bli överväldigad. Personer som i vissa fall inte visat sig vara mottagliga för träning eller där träning t.om förstärkt manipulativa drag. Att utifrån dessa studier dra långtgående slutsatser om vad som gäller i en befolkning som i huvudsak består av sk. normalstörda är inte seriöst.

När vi känner våra egna barns lidande som om det vore vår egen verkar det som om det är hjärnans spegelneuroner i första hand som är i farten snarare än vår förmåga att aktivt mentalisera. Huruvida fenomenet skall definieras som empati eller inte är man dock ännu inte överens om inom den neurologiska forskningen eftersom fenomenet också uppstår i samband med t.ex tävlingssituationer då en motståndare gör sig illa.

Så här ser det ut på en rad områden. Men vad gör vi när kunskapen omfattar spretande element som därmed riskerar att kidnappas i den politiska debatten?

Ett sätt är att fokusera på begreppets funktion istället. När det gäller empati borgar den aktiva viljan till fördjupad förståelse inte bara för att relationen kommer att fortsätta även om man har olika åsikter utan också för att det finns en vilja att väga in fler olika, tillgängliga perspektiv i beslutsfattandet.  Att empati skulle vara orsaken till att vi fattar dåligt underbyggda beslut som Arpi hävdar är ur det perspektivet rent nonsens. Utan förmåga till empati sker ingen kunskapsutveckling överhuvudtaget eftersom det är empatin som knyter ihop det rationella tänkandet med den känslomässiga responsen och på så sätt utvecklar vårt intuitiva vetande. Men empati förutsätter att vi kan ställa oss utanför våra egna starkt polariserande ställningstaganden och fortsätta ställa frågor om varför det ena och det andra uppstår och hur det ena hänger ihop med det andra.

Ur den processen är det lätt hänt att medkänslan uppstår. Den där djupt liggande mattan av känsla, utan affekter och stora känslorus, som i varje andetag aktualiserar våra djupt liggande värderingar och uppmanar oss att bry oss om varandra. Påminner oss om att vi är en del av något som är så mycket större än det egna jaget. Att vi därför har ansvar för utifrån vilka drivkrafter vi formar våra åsikter och agerar.  Utifrån drivkraften att snabbt bli av med en obehaglig känsla eller att med medkänslan som drivkraft och vår empati som verktyg lyhört ta ansvar för att fördjupa våra kunskaper och fatta beslut med en starkare förankring i verkligheten.

Det händer att tårarna börjar rinna när jag tar del av någon annans berättelse. Är tårarna mina eller är det den andres tårar som rinner igenom mig?  Empati fungerar så. Tänk om vi vågade se det som en nåd.

AnnaReet Gillblad