Östersjön

Formad sedan barnsben av ett hav som omfamnas av Sverige i väst och Estland i öst är Östersjön påtagligt närvarande i mig, inte bara på ett symboliskt utan rent faktiskt plan. Mitt blod bär rester av fisken vi åt. Kroppen, minnen av varje bad. Synen av blåstång som återhämtar sig väcker glädje utan gräns. Tecknen på övergödningen gör ont, som om tången vore ett barn. Arv och miljö så närvarande på många olika plan.

Ursprungsnåden, den om mötet med naturen som förutsättningen för hela vårt mänskliga genom, hjärnans utformning och vår kognitiva funktion gör sig så påtagligt påmind här. 

I ett innanhav som Östersjön, där människa möter hav på en begränsad yta är klimat- och miljöfrågorna ständigt närvarande. Övergödning, obefintliga fiskbestånd, döda havsbottnar, minskad syresättning och biologisk mångfald. Listan kan göras lång. Naturen talar till oss inte bara om sina egna livsvillkor utan också om våra. När det gäller övergödning finns tydliga samband mellan orsak och verkan. När det gäller fisken som försvunnit från våra kuster är sambanden mer komplicerade även om det är klarlagt att den omfattande trålningen många länder bär ansvar för är en stor bov i dramat.

Forskningsläget när det gäller de syrefattiga bottnarna är ännu oklart. Ökad kontroll av läckage från jordbruk och avlopp ger resultat. Mycket tyder på att övergödningen minskat även om det finns mycket kvar att göra. Samtidigt är situationen för både fisken, fisket och den biologiska mångfalden långt ifrån vad den borde vara och åtgärderna splittrade.

Östersjön omfattar också ett kulturlandskap som genomgått radikala förändringar i modern tid. I debatten ställs olika intressen allt för ofta mot varandra på bekostnad av ett mer systeminriktat angreppssätt. Ett som ger resultat i flera led genom en mångfald av små och stora åtgärder som noga följs upp, men som också ger fler möjlighet att skapa mening genom att engagera sig och tillåtas vara en aktiv del av både lösningar och uppföljningar. Inte bara en aktiv del av motsättningarna.

När jag fotograferar en liten spigg med öga blått på tång suddas gränsen mellan oss ut. Är det spiggen eller mig själv jag fotograferar? Och vad är det jag ser? Olika former av projektioner, att vi medvetet och omedvetet läser in information i det vi iakttar, förekommer i precis alla former av utforskande verksamhet och är både en gåva och en last. En gåva eftersom det är en förutsättning för oss för att kunna dra nytta av både egna och andras lärdomar. Ytterligare en gåva när de känslor projektionerna väcker inom oss kan inspirera till nya frågor om var vi kan rikta vår uppmärksamhet för att förstå mer eller helt enkelt bara hjälper oss att få syn på det som inte är uppenbart.

En last när det som ibland kallas för kognitiva dissonanser tar över, och vi blir så förblindade av det vi upplever som vårt, att det hindrar oss från att se de större sambanden och det som verkligen är och börja där. För att verkligen förstå hur allt hänger ihop och hitta lösningar behöver vi vara fler. Att träna på att både släppa projektionerna loss, att aktivt särskilja dom från det som faktiskt är och bara observera omfattar både ett ansvar och en nåd kameran och bilderna gör möjlig.

Lupinerna lyser blå på sommaräng i midsommar tid med flitigt bi bredvid. En så älskad syn, som när den träffas av vetskapen om att lupinen är invasiv och i grunden utgör ett hot mot biet bredvid, skapar strider inuti. Människan i oss börjar där. En samexistens i varsammare dans det enda svaret.

Projektet EBHF - Ekosystembaserad Havsförvaltning syftar till att i samverkan mellan olika aktörer och genom ett systembaserat angreppssätt hitta lösningar som gör skillnad på riktigt. Ett projekt jag är glad att vara en del av.